Fisk
Fisk kan odlas i hela Sverige och både på land, i sötvatten och i havet. Arterna Regnbåge och Röding är vanligast i Sverige och de odlas oftast i öppna system i kassar där fisken lever i direkt kontakt med den omgivande miljön. Teknikutvecklingen inom fiskodling går snabbt framåt. Både för att minska påverkan på den omgivande miljön och för att öka djurvälfärden.
Fiskodling i kassar
Med kassodling menas odling av fisk i stora eller mindre nätkassar. Huvuddelen av svensk matfiskproduktion sker i kassar. Kassarna i Sverige har en storlek på upp till 50 meter i diameter i Sverige medan de största kassarna i Norge är upp till 160 meter i diameter. Kassar används i näringsfattiga vatten där risker för miljöproblem är liten och tillgången på vatten är mycket stor. I Sverige används därför kassar oftast i kraftverksmagasin eller i några av våra största sjöar. I Östersjön finns idag inget miljöutrymme för fiskodling i kassar om inte en ökad närsaltbelastning kan kompenseras. I Bottenviken och Bottenhavet finns ett miljöutrymme för fiskodling i kassar. Isförhållandena är dock besvärliga och kräver i allmänhet tillgång till skyddande vinterlägen.
Kassen består av en flyt-ring som ligger på ytan och ett nät som hänger fast i ringen. Nätets djup beror på djupet under kassen och kassens diameter, de största kassarna kan vara upp till 50 meter djupa. Till kassen finns även ett utfodringssystem som ger fisken mat. På de större odlingarna som producerar mer än 200 ton är dessa utfodringssystem datastyrda och regleras efter vattnets temperatur och fiskens aptit. Själva utfodringen drivs oftast av tryckluft och fodret trycks med luftens hjälp ut från stora silos till kassarna.
Allt eftersom fisken växer sorteras den och när den nått viss storlek slaktas den. Kassarna sitter fast i ett vajersystem som är förtöjt i botten med stora ankare. Kassarna kan lätt lossas från dessa förtöjningar och flyttas för till exempel sortering eller för slakt.
Dammodling funkar för både fisk och kräftor
Ett vanligt sätt att odla fisk och kräftor är odling i grävda dammar. I Sverige är det vanligast att dammarna inte är tätade. Tätning kan annars ske med t.ex. betong eller plastduk. Dammarna har ibland ett visst genomflöde av vatten eller så fylls nytt vatten på vid behov. De kan torrläggas för t.ex. rengöring och desinficering.
Globalt är karpfiskar de som oftast odlas i olika typer av dammar men i Sverige är det oftast kräftodlingar eller sättfiskodlingar.
Landbaserad fiskodling
Recirkulerande vattenbruk (RAS)
Recirkulerande vattenbruk (Recirculating Aquaculture Systems - RAS) innebär att man återanvänder odlingsvattnet i olika utsträckning. Recirkulerande vattenbruk är landbaserade och kan med fördel användas där förutsättningarna för kassodling saknas. Det kan bero på vattenbrist eller på att närmiljön inte tål ytterligare näringsbelastning. I Sverige används tekniken framförallt vid sättfiskanläggningar och på odlingar med ostron, abborre, gös, tilapia, ål och regnbåge.
Recirkulerande system är en teknik- och energiintensiv metod för att odla t.ex. fisk och kräver högt tekniskt kunnande både avseende teknik och vattenkemi. Vatten pumpas runt i odlingen och passerar genom mekaniska och biologiska filter så att partiklar och lösta näringsämnen tas upp innan vattnet åter kan användas i odlingen efter luftning och syresättning. Endast 5-10 procent (eller mindre) av vattnet i systemet byts ut dagligen.
Vattenförlusten i recirkulerande system beror dels på avdunstning av vatten och dels på att man förlorar vatten när man avskiljer det slam som ansamlas i vattenreningen. Det är alltså inte så att man medvetet tappar ur tjänligt vatten ur systemet, utan man behöver ersätta det vatten som förloras "ofrivilligt". Allt vatten i systemet renas flera gånger per dag, hur ofta beror på hur stort system man har, reningskapaciteten, och vilken art man odlar.
Vattnet i odlingen renas alltså i princip på samma sätt som vid ett kommunalt reningsverk. Tekniken är relativt kostsam och kräver ständig passning men har sina fördelar då den kan användas nästan var som helst och för alla odlingsbara arter.
Akvaponi – kretsloppsodling
I en akvaponi (kretsloppsodling) kombineras fiskodling med växtodling. Näringsrikt vatten från fisktankar pumpas till växthus eller växtbäddar där växterna tar upp näring ur vattnet, som sedan kan återanvändas i fiskodlingen. En stor fördel med denna metod är att både partikulärt material och näringsämnen tas upp av växterna. Det enda vatten som försvinner från odlingen är det som växterna tar upp och det som dunstar från tankarna. Alternativt kan en recirkulerande odling kombineras med en växtodlingsdel, så att viss vattenrening sker av det vatten som kommer tillbaka från växtodlingsdelen av anläggningen.
I Sverige finns idag få akvaponier i bruk, men det finns en betydande utvecklingspotential och många intresserade entreprenörer. I vissa fall kombinerar man akvaponi med att använda spillvärme från någon form av industriell verksamhet som till exempel pappersindustri. Värmen används framförallt för att värma växthusen men kan även användas för att höja vattentemperaturen i fiskodlingen och därmed öka produktionen eller göra det möjligt att odla mer värmekrävande arter. Vid akvaponi med växthus ger näringen från ett kilo fisk cirka 10 kilo grönsaker.
Biofloc - renade system
Biofloc innebär odling i dammar eller kar där vattnet endast cirkuleras genom paddelhjul eller genom att luft blåses ner i vattnet. Vattnet i odlingsdammen innehåller näringsämnen från foderspill och fekalier, vilket är en mycket lämplig mix att låta mikroorganismer leva i och växa av. Fisk och skaldjur äter i sin tur av mikroorganismerna, vilket innebär att det med denna teknik återskapas nytt foder genom att fotosyntes och bakterietillväxt förbrukar näringsämnen från odlingen. Alger, mikroskopiska svampar och bakterier bildar aggregat tillsammans med kiselalger, fekalier, delvis förmultnade döda organismer och ryggradslösa djur och det är dessa aggregat som fisk, kräftor eller räkor sedan lever av.
Biofloc tekniken passar bäst i tropiska klimat eller där man har gott om billig värme, t.ex. spillvärme. Fördelen med tekniken är att den är billig och att den bygger på odling i grävda dammar med botten täckt av plast eller odlingskar. För att få bra tillväxt i odling av denna typ bör vattentemperaturen ligga på cirka 30-34 grader. Inget vatten byts ut. Det finns exempel där man odlat fisk i samma vatten i 12 år utan att behöva använda sig av några kemikalier. Nackdelen är förstås det stora behovet av värmeenergi men även att det går åt en viss mängd energi för att blåsa luft i vattnet så att cirkulation uppstår och att så att aggregaten bildas.